Kungar i Israel och Juda

Profetia mot Jerobeam och Israel

13 En gudsman hade på Herrens befallning kommit från Juda till Betel, när Jerobeam stod vid altaret för att tända offerelden. ² Han ropade Herrens ord mot altaret: ”O, altare, altare! Så säger Herren: ’I Davids ätt ska en son födas vid namn Josia. Han ska på dig offra de offerhöjdspräster som nu har kommit hit för att tända offereld och människoben ska då brännas på dig.’ ”

³ Sedan gav han ett tecken: ”Detta är tecknet på att det är Herren som talat: detta altare ska falla sönder och askan på det ska spillas ut.”

⁴ När kung Jerobeam hörde gudsmannens ord mot altaret i Betel, sträckte han ut sin hand från altaret och gav order om att han skulle gripas. Men när han sträckte ut sin hand mot mannen förtvinade den, så att han inte kunde dra den tillbaka. ⁵ Samtidigt rämnade altaret och askan spilldes ut, precis det tecken som gudsmannen på Herrens befallning hade sagt.

⁶ ”Be och vädja till Herren, din Gud, att återställa min hand igen”, sa kungen till gudsmannen. Gudsmannen bad till Herren och kungens hand blev återställd och var nu som förut.

⁷ Då sa kungen till gudsmannen: ”Kom med mig till palatset och ät med mig så ska jag ge dig en gåva!”

⁸ ”Inte ens om du gav mig hälften av all din rikedom skulle jag gå med dig”, svarade gudsmannen kungen. ”Inte heller vill jag äta eller dricka vatten på denna plats, ⁹ för Herren har gett mig en bestämd order om att inte äta eller dricka någonting och att jag inte heller ska gå tillbaka samma väg jag kom.”

¹⁰ Han tog alltså en annan väg och gick inte tillbaka samma väg som han kommit till Betel.

¹¹ Men i Betel bodde det en gammal profet och hans söner kom hem och berättade vad gudsmannen hade gjort i Betel den dagen och vad han hade sagt till kungen.

¹² ”Vilken väg tog han?” frågade den gamle profeten. Hans söner visade honom vägen som gudsmannen från Juda hade tagit. ¹³ Då sa han: ”Sadla min åsna!”

Så snart de hade sadlat åsnan, satte han sig på den, ¹⁴ red efter gudsmannen och hittade honom där han satt under en terebint. ”Är du gudsmannen som kommer från Juda?” frågade han honom. ”Ja, det är jag”, svarade han. ¹⁵ ”Kom med mig hem och ät”, bad den gamle profeten.

¹⁶ ”Nej, jag kan inte vända tillbaka och gå med dig”, svarade gudsmannen. ”Jag kan inte heller äta eller dricka med dig här. ¹⁷ Herren befallde mig: ’Du ska varken äta eller dricka där. Du ska inte heller gå tillbaka samma väg som du har gått dit.’ ”

¹⁸ ”Jag är också profet som du”, sa den gamle mannen. ”En ängel har gett mig ett budskap från Herren: ’För honom tillbaka med dig hem och ge honom bröd att äta och vatten att dricka.’ ” Den gamle mannen ljög för honom, ¹⁹ men gudsmannen följde med honom till hans hus och åt och drack där.

²⁰ Medan de satt vid bordet, kom Herrens ord till profeten som hade fört honom tillbaka ²¹ och han ropade till gudsmannen från Juda: ”Så säger Herren: ’Du har varit upprorisk mot Herrens ord och inte lytt den befallning som Herren, din Gud, gav dig. ²² Du har kommit tillbaka hit och ätit och druckit där han hade förbjudit dig att äta och dricka. Din kropp ska därför inte bli begravd i dina fäders grav.’ ”

²³ När gudsmannen hade avslutat måltiden, sadlade profeten som fört honom tillbaka en åsna åt honom ²⁴ och han gav sig iväg igen. Men på vägen kom ett lejon emot honom och dödade honom. Hans kropp låg där på vägen med åsnan och lejonet stående bredvid. ²⁵ De som kom förbi såg kroppen ligga på vägen och lejonet stå bredvid. De gick och berättade detta i staden där den gamle profeten bodde.

²⁶ När profeten som hade fört gudsmannen tillbaka från sin färd hörde detta, sa han: ”Det är gudsmannen som var upprorisk mot Herrens befallning. Det är därför som Herren överlämnat honom åt lejonet och låtit lejonet riva ihjäl honom. Det blev som Herren hade talat till honom.”

²⁷ Han bad än en gång sönerna att sadla åsnan och det gjorde de.

²⁸ Han gav sig iväg och fann hans kropp på vägen. Åsnan och lejonet stod fortfarande kvar där. Lejonet hade inte ätit av kroppen och inte heller rivit åsnan. ²⁹ Profeten lyfte upp gudsmannens kropp och lade den på åsnan och tog den med hem till staden för att hålla dödsklagan över mannen och begrava honom.

³⁰ Han lade kroppen i sin egen grav och höll dödsklagan: ”Min broder, min broder!”

³¹ Efter begravningen sa han till sina söner att de, när han dog, skulle begrava honom där profeten låg och han tillade: ”Lägg mina ben bredvid hans ben! ³² För det ord han på Herrens befallning ropade ut mot altaret i Betel och mot alla tempel på offerhöjderna i alla Samariens städer ska verkligen gå i uppfyllelse.”

³³ Trots detta vände inte Jerobeam om från sin ogudaktiga väg. Han utsåg ännu fler män bland folket till präster, ja, vem som ville kunde få bli vigd till präst vid offerplatserna. ³⁴ Detta var Jerobeams ätts synd som resulterade i att den förintades och utrotades från jorden.