Herren visar sig för Abraham

18 Herren visade sig för Abraham i eklunden vid Mamre. När Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen, ² tittade han upp och fick se tre män som stod mitt framför honom. Han skyndade sig då från tältöppningen för att möta dem och hälsade dem genom att buga sig med ansiktet mot marken.

³ ”Herre”, sa han, ”om du ser välvilligt på mig, gå inte förbi din tjänare. ⁴ Låt mig hämta vatten så att ni kan tvätta era fötter och sedan vila er under trädet, ⁵ och låt mig ta fram en bit mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter er resa – när ni nu ändå har stannat till hos er tjänare.” De svarade: ”Det låter bra. Gör som du har sagt!”

⁶ Då skyndade sig Abraham till tältet och sa till Sara: ”Skynda dig, ta tre mått^[a] av det bästa mjölet och baka några brödkakor!” ⁷ Sedan sprang han ut till hjorden, valde ut en fin spädkalv och gav till en tjänare som skyndade sig att tillaga den. ⁸ Sedan dukade han fram tjockmjölk^[b] och mjölk och den tillredda kalven och medan männen åt, stod han bredvid dem under trädet.

⁹ ”Var är din hustru Sara?” frågade de. ”I tältet”, svarade Abraham. ¹⁰ Då sa han^[c]: ”Nästa år vid den här tiden kommer jag tillbaka igen, och då ska Sara ha en son.” Sara hörde detta där hon stod och lyssnade i tältöppningen bakom honom. ¹¹ Men Abraham och Sara var båda mycket gamla, och Sara hade passerat den fruktsamma åldern. ¹² Därför skrattade Sara tyst för sig själv: ”Skulle en vissnad kvinna i min ålder kunna känna lust? Min herre är också gammal.”

¹³ Då frågade Herren Abraham: ”Varför skrattade Sara? Varför sa hon att hon är för gammal för att få barn? ¹⁴ Finns det något som är omöjligt för Herren? Nästa år vid den här tiden ska jag komma tillbaka till dig igen, och då ska Sara ha en son.” ¹⁵ Men Sara blev rädd och sa: ”Jag skrattade inte!” ”Jo, det gjorde du visst!” svarade Herren.

¹⁶ Sedan reste männen sig upp och vände sig mot Sodom, och Abraham gick med dem ett stycke på vägen.

¹⁷ ”Varför skulle jag dölja min plan för Abraham?” tänkte Herren. ¹⁸ ”Abraham ska ju bli ett stort och mäktigt folk, och genom honom ska alla jordens folk bli välsignade. ¹⁹ Jag har utvalt honom för att leda sina barn och sin släkt på Herrens väg och göra vad som är rättfärdigt och riktigt. Då ska Herren uppfylla vad han lovat Abraham.”

Sodom och Gomorra

²⁰ Och Herren sa: ”Klagoropet över Sodom och Gomorra är starkt, och de syndar mycket svårt. ²¹ Jag är på väg ner för att se efter om rapporterna verkligen är sanna. Om ryktet inte är sant, måste jag få veta det.” ²² Männen gick vidare mot Sodom, medan Abraham blev kvar hos Herren.^{[d] 23} Då steg Abraham fram till honom och frågade: ”Kommer du verkligen att förinta den rättfärdige tillsammans med den onde? ²⁴ Tänk om det finns femtio rättfärdiga människor i staden! Kommer du att förgöra staden och inte förlåta den för deras skull? ²⁵ Det skulle inte vara rätt! Du vill väl inte döda de rättfärdiga tillsammans med de onda? Då skulle du ju behandla rättfärdiga och onda precis på samma sätt! Så skulle du väl inte vilja göra? Är inte du, som är hela jordens domare, rättvis?” ²⁶ Herren svarade: ”Om det finns femtio rättfärdiga där, så ska jag förlåta hela staden för deras skull.”

²⁷ Då talade Abraham igen: ”Eftersom jag redan har börjat tala till dig, Herre, kan jag lika gärna fortsätta, även om jag bara är stoft och aska. ²⁸ Tänk om det bara finns fyrtiofem? Kommer du då att förgöra staden därför att det fattas fem?” Han sa: ”Jag ska inte förgöra den, om jag hittar fyrtiofem.”

²⁹ Då gick Abraham ännu längre och sa: ”Tänk om det bara finns fyrtio?” Han svarade: ”Jag ska inte göra det, om det finns fyrtio.”

³⁰ ”Bli inte arg, Herre”, bad Abraham, ”utan låt mig fortsätta. Tänk om det bara finns trettio där?” Han svarade: ”Jag ska inte göra det, om jag finner trettio där.”

³¹ Då sa Abraham: ”Eftersom jag har vågat tala till Herren, vad om det bara finns tjugo?” Han svarade: ”Då ska jag inte förgöra den, för dessa tjugos skull.”

³² Slutligen sa Abraham: ”Bli inte vred, Herre, jag ska bara öppna munnen en gång till: tänk om det bara finns tio?” Och han sa: ”För dessa tio personers skull ska jag inte förgöra staden.”

³³ När Herren hade slutat sitt samtal med Abraham, fortsatte han sin vandring och Abraham återvände hem.