Jakob återvänder hem

31 Men Jakob fick höra att Labans söner klagade: ”Han har tagit allt vår far ägde, och sin rikedom har han fått på vår fars bekostnad.” ² Snart märkte Jakob att Laban blev kylig i sin attityd mot honom.

³ Herren talade nu till Jakob och sa till honom: ”Återvänd till dina förfäders land och till dina släktingar där, och jag ska vara med dig.”

⁴ Därför skickade Jakob en dag efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på fälten, där han höll till med hjordarna. ⁵ ”Jag ser att er far är kyligare mot mig än vad han var tidigare”, sa han till dem. ”Men min fars Gud har varit med mig. ⁶ Ni vet hur hårt jag har arbetat för er far, så mycket jag orkat, ⁷ men han har lurat mig och tio gånger ändrat min lön, men Gud har inte tillåtit honom att skada mig. ⁸ När han sa att de spräckliga djuren skulle bli min lön, födde hela hjorden spräckliga djur och när han sa att jag kunde få de strimmiga djuren, blev alla lammen strimmiga. ⁹ På så sätt har Gud tagit er fars boskap och gett den till mig.

¹⁰ Vid tiden för djurens parning hade jag en dröm och såg att bockarna som parade sig med hjorden var strimmiga, spräckliga och brokiga. ¹¹ I min dröm ropade sedan Guds ängel på mig: ’Jakob!’ Jag svarade: ’Här är jag’. ¹² Ängeln sa till mig: ’Alla bockar som parar sig med flocken är brokiga, spräckliga och strimmiga. Jag har nämligen sett allt som Laban har gjort mot dig. ¹³ Jag är den Gud du mötte i Betel där du smorde en minnessten och gav ett löfte till mig. Lämna nu genast detta land och återvänd till det land där du föddes.’ ”

¹⁴ Rakel och Lea svarade: ”Det finns ingenting kvar för oss här av vår fars rikedom. ¹⁵ Behandlar han inte oss som främlingar? Han har sålt oss och det han fick för oss, har han redan gjort slut på. ¹⁶ De rikedomar som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför precis som Gud har sagt till dig!”

Laban förföljer Jakob

¹⁷ Jakob lyfte då upp sina barn och sina hustrur på kamelerna. ¹⁸ Han tog med sig all sin boskap och all sin egendom som han skaffat sig i Paddan Aram. Så begav han sig hemåt till sin far Isak i Kanaans land. ¹⁹ Laban hade gått iväg för att klippa sina får och då stal Rakel sin fars husgudar. ²⁰ Jakob bedrog också araméen Laban genom att ge sig iväg utan förvarning. ²¹ Han flydde med alla sina ägodelar, gick över floden Eufrat och till Gileads bergsbygd. ²² Laban fick inte reda på att de hade flytt förrän tre dagar senare. ²³ Då samlade han sina manliga släktingar och tog upp jakten. Han hann ifatt dem i Gileads bergsbygd efter sju dagar. ²⁴ Den natten kom Gud till araméen Laban i en dröm och sa till honom: ”Akta dig noga för att säga något, vare sig gott eller ont, till Jakob!” ²⁵ Laban kom ifatt Jakob där han hade slagit läger i Gileads bergsbygd och Laban och hans följe slog också läger där.

²⁶ ”Vad menar du med detta?” sa Laban till Jakob. ”Du har lurat mig och rövat bort mina döttrar som fångar, tillfångatagna i strid. ²⁷ Varför smet du iväg och lurade mig? Du sa ingenting och lät mig inte ordna en avskedsfest med sång och spel, med tamburiner och lyror? ²⁸ Varför fick jag inte kyssa mina barnbarn och säga adjö till mina döttrar? Du har burit dig dumt åt! ²⁹ Det skulle stå i min makt att skada dig, men din faders Gud visade sig för mig i natt och sa till mig: ’Akta dig noga för att säga något till Jakob, vare sig gott eller ont.’ ³⁰ Men om du hade en sådan hemlängtan, varför stal du mina husgudar?” ³¹ ”Jag var rädd”, svarade Jakob. ”Jag trodde att du skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld. ³² Men när det gäller dina husgudar ska den du finner dem hos dö! Se efter själv, i våra släktingars närvaro, om du finner en enda sak, som är din, så ta den!” Jakob visste nämligen inte att Rakel hade stulit husgudarna.

³³ Laban gick först till Jakobs tält för att söka igenom det, sedan till Leas, och därefter sökte han i de två bihustrurnas tält. Slutligen gick han till Rakels tält. ³⁴ Men Rakel hade gömt husgudarna i kamelsadeln och satt nu på dem. Fastän Laban sökte mycket noggrant i tältet, hittade han dem alltså inte. ³⁵ ”Bli inte arg, min herre, för att jag inte kan resa mig”, sa Rakel till sin far, ”men jag har mina dagar^[a] just nu.” Hur han alltså än letade efter sina husgudar, hittade han dem inte.

³⁶ Nu blev Jakob rasande på Laban: ”Vad är mitt brott? Vad har jag gjort för ont? Du har jagat mig som en brottsling! ³⁷ Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit? Ta nu fram allt som jag har stulit och lägg det här framför oss, framför dina och mina släktingar, så de får döma mellan oss!

³⁸ I tjugo år har jag varit tillsammans med dig. Dina tackor och dina getter har aldrig fött i otid, och jag har aldrig rört en enda av dina baggar för att få mat. ³⁹ Om något djur anfölls och dödades av vilda djur, kom jag aldrig till dig med det. Nej, jag tog på mig förlusten. Du fick mig också att betala för varje djur som stals från hjorden på dagen och även på natten.

⁴⁰ Jag har arbetat för dig under dagens brännande hetta och under kalla, sömnlösa nätter. ⁴¹ Ja, i tjugo år har jag varit hos dig och arbetat – fjorton år för att förtjäna dina två döttrar och sex för att få hjorden. Och du har ändrat min lön tio gånger! ⁴² Om inte min fars Gud hade varit med mig – Abrahams Gud, som även Isak fruktade – skulle du ha sänt iväg mig tomhänt. Men Gud har sett mitt lidande och mitt hårda arbete, och det är därför som han fällde domen^[b] i natt.”

⁴³ Laban svarade: ”Dessa är mina döttrar, barnen är mina, och dessa hjordar och allt du ser här är mitt. Vad kan jag då göra med mina egna döttrar och barnen de fött? ⁴⁴ Låt oss sluta ett förbund med varandra som ska vara ett vittne mellan dig och mig.”

⁴⁵ Då tog Jakob en sten och reste den som ett minnesmärke, ⁴⁶ och han sa till sina släktingar att samla stenar, och de byggde ett stenröse. Sedan åt de en måltid tillsammans på röset. ⁴⁷ Laban kallade röset Jegar Sahaduta och Jakob kallade det Galed.^[c]

⁴⁸ ”Detta stenröse ska vara ett vittne mellan dig och mig”, sa Laban. Därför fick det heta Galed. ⁴⁹ Det kallades också Mispa^[d], för Laban sa: ”Må Herren vaka över oss, även när vi är utom synhåll för varandra. ⁵⁰ Om du är hård mot mina döttrar, eller om du tar dig andra hustrur, kom ihåg att även om ingen människa är närvarande är Gud vittne mellan dig och mig.”^[e]

⁵¹ ”Här är röset och här är stenstoden som jag har rest mellan dig och mig”, sa Laban till Jakob. ⁵² ”Detta röse och denna stod står mellan oss som vittnen för att jag inte ska gå förbi denna plats för att göra dig något ont och att du inte heller ska passera den för att göra mig något ont. ⁵³ Må Abrahams Gud och Nachors gudar, deras fäders gudar,^[f] döma mellan oss.” Då svor Jakob en ed vid honom som hans far Isak fruktade. ⁵⁴ Sedan offrade Jakob ett slaktoffer på berget och inbjöd sina släktingar till en måltid och tillbringade sedan natten tillsammans med dem på berget. ⁵⁵ Tidigt nästa morgon steg Laban upp och kysste sina döttrar och barnbarn till farväl och välsignade dem. Sedan återvände han hem.