Paulus resa till Rom

27 När det var bestämt att vi skulle avsegla till Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette Julius och som tillhörde den kejserliga vakten. Vi gick ombord på ett fartyg från Adramyttium som skulle gå till hamnar i Asien, och avseglade. Aristarkus, en makedonier från Tessalonika, var med oss. Dagen därpå lade vi till i Sidon, och Julius som behandlade Paulus väl, lät honom gå till sina vänner för att få den hjälp han behövde. När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind. Och sedan vi seglat över öppna havet längs kusten av Cilicien och Pamfylien, lade vi till vid Myra i Lykien. Där fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle segla till Italien, och han tog oss ombord på det. Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och då vi med knapp nöd hade nått Knidus och vinden inte tillät oss fortsätta, seglade vi i lä av Kreta vid Salmone. Och sedan vi med stor svårighet hade följt kusten, kom vi till en plats som heter Goda hamnarna, nära staden Lasea.

Eftersom det hade gått en lång tid och sjöresan blivit farlig - fastedagen[a] var redan förbi - varnade Paulus dem 10 och sade: "Ni män, jag ser att den här sjöresan kommer att bli riskfylld och medföra stor förlust inte bara av last och skepp utan också av våra liv." 11 Men officeren litade på styrmannen och skeppets ägare och inte på det Paulus sade. 12 Och då hamnen inte var en lämplig plats för övervintring, beslöt flertalet att lägga ut därifrån och försöka nå Fenix, en hamn på Kreta som ligger öppen mot sydväst och nordväst. Där ville de tillbringa vintern.

Stormen

13 När så en svag sydlig vind blåste upp, menade de att de kunde genomföra vad de hade föresatt sig. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. 14 Inte långt därefter svepte en kraftig virvelstorm, den så kallade Nordosten, ner från ön. 15 Då skeppet fångades upp av den och inte kunde hålla upp mot vinden, gav vi efter och lät det driva. 16 Vi kom i lä bakom en liten ö som heter Kauda och lyckades med knapp nöd bärga skeppsbåten. 17 När de hade dragit upp den, tog de nödutrustningen i bruk och slog trossar om skrovet. Och eftersom de var rädda att de skulle kastas upp på Syrtenbankarna, lade de ut drivankaret[b] och lät skeppet driva. 18 Då vi var hårt ansatta av stormen, började de dagen därpå kasta lasten överbord, 19 och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning överbord. 20 Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och stormen låg på, så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.

21 De hade nu inte ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män borde ha lytt mitt råd att inte lägga ut från Kreta och så undvikit denna skada och förlust. 22 Och nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. Inte en enda av er skall mista livet, bara fartyget skall gå under. 23 En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen bredvid mig i natt, 24 och han sade: Frukta inte, Paulus. Du skall stå inför kejsaren. Och se, alla dem som seglar med dig har Gud skänkt dig. 25 Var därför vid gott mod, ni män. Ty den tilltron har jag till Gud att det blir som han har sagt mig. 26 Men vi måste kastas upp på en ö."

Skeppsbrottet

27 Den fjortonde natten kom och vi drev omkring på Adriatiska havet. Vid midnatt började sjömännen förstå att de närmade sig land. 28 De lodade och fann tjugo famnars djup. Kort därefter lodade de igen och fann att djupet var femton famnar. 29 De var rädda för att vi skulle driva upp på något skarpt skär och kastade därför ut fyra ankare från aktern och längtade efter att det skulle bli dag. 30 Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet och firade ner skeppsbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören. 31 Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte dessa stannar kvar ombord, kan ni inte räddas." 32 Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva.

33 Just innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit något. 34 Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er skall förlora så mycket som ett hårstrå på sitt huvud." 35 När han hade sagt detta, tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla och bröt det och började äta. 36 Då fick alla nytt mod och tog sig mat, också de. 37 Vi var allt som allt tvåhundrasjuttiosex personer ombord. 38 Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön.

39 När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med jämn strand och beslöt sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där. 40 De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna till styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. 41 Men de drev mot ett rev och lät skeppet gå upp på det. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, under det att aktern alltmer bröts sönder av de kraftiga vågorna. 42 Soldaterna beslöt då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly. 43 Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga först skulle hoppa i vattnet och ta sig i land 44 och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakspillror från skeppet.[c] På det sättet räddades alla i land.

Footnotes

  1. Apostlagärningarna 27:9 fastedagen Ett annat namn på försoningsdagen. Se 3 Mos 16:29f.
  2. Apostlagärningarna 27:17 lade de ut drivankaret Annan översättning: "firade de ner storseglet".
  3. Apostlagärningarna 27:44 på vrakspillror från skeppet Annan översättning: "med hjälp av skeppets besättning."

Resan till Rom

27 När det blev dags för oss[a] att resa till Italien, överlämnades Paulus och några andra fångar till en officer vid Kejsarbataljonen som hette Julius. Vi gick ombord på ett fartyg i Adramyttion som skulle lägga till i några hamnar längs provinsen Asiens kust och så seglade vi iväg. Med på resan hade vi också Aristarchos från Thessalonike i Makedonien.

Följande dag lade vi till i Sidon och Julius var mycket vänlig mot Paulus och lät honom gå iland för att besöka vänner och njuta av deras gästfrihet. När vi sedan lade ut därifrån, fick vi motvind och seglade därför i lä av Cypern. Efter det var vi ute på öppna havet och passerade Kilikien och Pamfylien innan vi lade till i Myra i Lykien. Där hittade officeren ett fartyg från Alexandria som skulle till Italien och han tog oss ombord på det.

Under flera dagar gick nu seglingen långsamt och när vi till slut närmade oss Knidos, tillät vinden oss inte att hålla kursen. Då seglade vi i lä av Kreta vid Salmone. Där lyckades vi kämpa oss fram längs kusten och kom efter ett tag till en plats som kallas Goda hamnarna nära staden Lasaia. Vi hade vid det laget förlorat mycket tid och det höll på att bli farligt för seglingar eftersom fastedagen redan var förbi.[b] Paulus varnade dem 10 och sa: ”Mina vänner, jag ser att det kommer att bli stora problem om vi fortsätter resan. Både fartyget och lasten kommer att gå förlorade och vi kommer att riskera våra egna liv.” 11 Men officeren lyssnade mer på kaptenen och fartygets ägare än på Paulus. 12 Och eftersom det här inte var någon bra vinterhamn, tyckte de flesta att man skulle segla vidare och försöka ta sig till Foinix och stanna där över vintern. Det var en hamn på Kreta som bara var öppen mot sydväst och nordväst.

Storm utanför Kreta

13 Just då började en lätt vind blåsa från söder och de trodde att de skulle kunna göra som de tänkt. Alltså lättade de ankar och började segla tätt intill Kretas kust.

14 Men det dröjde inte länge förrän en våldsam storm, den så kallade Nordostorkanen, svepte ner från ön 15 och ryckte med sig fartyget som inte kunde stå emot vinden. Vi fick ge upp och låta fartyget driva för vinden.

16 Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda och kunde då med stort besvär få ombord skeppsbåten. 17 Och sedan vi hade dragit upp den, surrade vi fartyget med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var nu rädda för att fartyget skulle driva mot sandbankarna vid Syrten[c] och de firade därför ner storseglet och lät fartyget driva.

18 När stormen nästa dag fortsatte att rasa, började besättningen slänga lasten överbord. 19 Den tredje dagen kastade de med egna händer ut fartygets utrustning och allt annat löst. 20 Under flera dygn syntes varken sol eller stjärnor och stormen fortsatte med oförminskad styrka. Vi trodde därför till slut att allt hopp om räddning var ute.

21 Ingen hade nu ätit på länge och till sist gick Paulus till besättningen och soldaterna och sa: ”Ni skulle ha lyssnat på mig redan från början och inte lämnat Kreta. Då hade ni sluppit alla dessa problem och förluster. 22 Men jag uppmanar er ändå att vara vid gott mod! Ingen kommer att gå förlorad, bara fartyget ska gå under. 23 I natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar 24 och han sa: ’Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför rätta hos kejsaren och dessutom har Gud skänkt åt dig alla dem som seglar tillsammans med dig.’ 25 Var därför vid gott mod, mina vänner! Jag litar på Gud, allt ska bli precis som han har sagt. 26 Men vi måste driva iland på en ö.”

Skeppsbrottet

27 När vi den fjortonde stormnatten drev omkring på Adriatiska havet, upptäckte sjömännen vid midnatt att vi närmade oss land. 28 De lodade därför och upptäckte att djupet var mindre än fyrtio meter. Efter en liten stund mätte de upp knappt trettio meter. 29 De blev då rädda för att vi skulle driva mot några klippor och slängde därför ut fyra ankare från aktern. Sedan väntade de bara på att det skulle bli morgon.

30 Sjömännen försökte nu rymma från fartyget. De firade ner skeppsbåten och sa att de tänkte lägga ut ankare också från fören. 31 Men Paulus varnade officeren och soldaterna och sa: ”Om de inte stannar ombord, kan ni inte räddas.” 32 Då kapade soldaterna repen och lät skeppsbåten driva iväg.

33 Strax innan det började ljusna, uppmanade sedan Paulus alla att äta. ”Ni har nu bara väntat och inte rört någon mat på två veckor”, sa han. 34 ”Se nu till att äta ordentligt, så att ni klarar er! Var inte rädda, inte ett hårstrå på ert huvud ska gå förlorat!”

35 Sedan tog han ett bröd och tackade Gud inför dem alla och bröt en bit och åt. 36 Genast kände sig alla bättre till mods och började äta. 37 Det var 276 personer ombord 38 och då alla hade ätit sig mätta, vräkte besättningen vetelasten överbord för att göra fartyget ännu lättare.

39 När det ljusnade kände de inte igen kusten, men de såg en bukt med en sandstrand och beslöt sig för att försöka få fartyget att driva iland där. 40 De kapade därför ankartrossarna och lämnade ankarna i havet, sänkte ner rodret, hissade förseglet och satte kurs mot stranden. 41 Men fartyget stötte emot ett rev och gick på grund. Fören satt ohjälpligt fast medan aktern började brytas sönder av bränningarna.

42 Soldaterna beslöt då att döda alla fångarna, så att ingen skulle kunna simma iland och fly. 43 Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Sedan befallde han att alla simkunniga skulle hoppa överbord och ta sig iland. 44 Resten skulle försöka flyta iland med hjälp av plankor och vrakdelar[d] från det sönderbrutna fartyget. På det sättet lyckades alla rädda sig upp på stranden.

Footnotes

  1. 27:1 Lukas, författaren till boken följde med på resan till Rom och skrev därför resten av boken i vi-form.
  2. 27:9 Fastedagen firades i slutet av september eller i början av oktober. Under denna tid på året kunde sjöfarten vara extremt farlig.
  3. 27:17 Sandbankar utanför Libyens kust.
  4. 27:44 Ordagrant: något/någon från skeppet, och kan därmed också tolkas som att en del fick hjälp av någon från skeppet eller dess besättning