Hamans död

Så kom kungen och Haman till festmåltiden hos drottning Ester. När vinet dracks, sade kungen till Ester också nu den andra dagen: "Vad är din bön, drottning Ester? Den skall besvaras. Vad är din begäran? Om det så gäller halva riket skall den uppfyllas." Drottning Ester svarade: "Om jag har funnit nåd för dina ögon, o konung, och om konungen så finner för gott, låt mitt eget liv sparas, det är min bön, och låt mitt folk sparas, det är min begäran. För vi är sålda, jag och mitt folk, till undergång, död och förintelse. Om vi bara hade blivit sålda till slavar och slavinnor skulle jag ha tigit. Den olyckan hade inte varit så stor att vi skulle ha besvärat konungen med den." Då svarade kung Ahasveros drottning Ester: "Vem är det, och var finns han som har vågat göra något sådant?" Ester sade: "En motståndare och fiende är han, den där onde Haman."

Haman blev förskräckt för kungen och drottningen. Kungen reste sig från bordet i vredesmod, lämnade sitt vin och gick ut i palatsets trädgård. Men Haman stannade kvar för att bönfalla drottning Ester om sitt liv, ty han såg att kungen hade beslutat om hans olycka. När kungen kom tillbaka till festsalen från palatsets trädgård, hade Haman sjunkit ner mot soffan där Ester satt. Då sade kungen: "Tänker han också våldföra sig på drottningen härinne i min närvaro?" Knappt hade kungen sagt detta förrän man täckte över Hamans ansikte. Harbona, en av kungens hovmän, sade: "Vid Hamans hus står redan en påle, femtio alnar hög, som Haman har låtit resa upp för Mordokaj, som med sina ord var till sådan nytta för konungen." Då sade kungen: "Häng upp honom på den!"

10 Och man hängde upp Haman på den påle han hade låtit sätta upp för Mordokaj. Sedan lade sig kungens vrede.