Över en natt ska Ar Moab ödeläggas och förstöras
    och Kir Moab förödas och läggas i ruiner.
² Folket i Divon ska gå till sina tempel,
    till sina offerplatser,
för att gråta.
    Över Nebo och Medeva
hörs Moabs klagan.
    Varje huvud är rakat
och varje skägg avklippt.
³     De går på gatorna klädda i säcktyg.
På deras tak och torg klagar alla,
    och tårarna rinner.
⁴ Heshbon och Elale klagar
    så att det hörs ända bort till Jahas.
Därför ropar Moabs soldater,
    de är fyllda av ångest.

⁵ Jag ropar i mitt inre för Moab.
    Dess flyktingar tar sig till Soar
och Eglat Shelishia.
    Gråtande tar man sig
uppför vägen till Luchit,
    och längs vägen till Horonajim
hörs klagan över förödelsen.
⁶     Nimrims vatten torkar ut,
gräset vissnar bort och växtligheten dör,
    inget grönt finns kvar.
⁷ Så släpar man sina ägodelar och förråd
    över Pilträdsbäcken.
⁸ Klagorop hörs längs hela Moabs gräns,
    ända bort till Eglajim hörs deras jämmer
och klagan ända till Beer Elim.
⁹     Dimons vatten fylls av blod,
men ännu mer ska jag låta komma över Dimon:
    ett lejon över dem som överlevt från Moab
och över det som är kvar av landet^[a].