² Herre, var oss nådig, vi väntar på dig.
Bli du vår^[b] arm var morgon,
    vår frälsning i nödens tid.
³ För det väldiga dånet flyr folken,
    inför ditt majestät skingras folkslagen.
⁴ Man skall förse sig med byte från er,
som när gräsmaskar förser sig.
    Så som gräshoppor störtar fram
kastar han sig över det.

⁵ Upphöjd är Herren, ty han bor i höjden.
Han uppfyller Sion med rätt och rättfärdighet.
⁶ Han skall vara din framtids säkra grund,
rik på frälsning, vishet och kunskap.
Herrens fruktan skall vara Sions skatt.

⁷ Hör, deras hjältar klagar därute,
    fredsbudbärarna gråter bittert.
⁸ Vägarna är öde, ingen går mer på stigarna.
Han bryter förbund, han föraktar städer,^[c]
han tar ingen hänsyn till människor.
⁹ Landet sörjer och försmäktar,
    Libanon blygs och tynar bort,
Saron har blivit lik en ödemark,
    Basans och Karmels skogar fäller sina löv.

¹⁰ Nu vill jag stå upp, säger Herren,
nu vill jag resa mig upp,
    nu vill jag visa min höghet.
¹¹ Med halm går ni havande, och ni föder strå.
Er ande är en eld som kommer att förtära er.
¹² Folken skall förbrännas till kalk,
    likt avhugget törne skall de brännas upp i eld.
¹³ Ni som är långt borta, hör vad jag har gjort.
Ni som är nära, lär känna min makt.
¹⁴ Syndarna i Sion blir förskräckta,
    bävan griper de gudlösa.
"Vem av oss kan härda ut vid en förtärande eld?
Vem av oss kan bo vid en evig glöd?"
¹⁵ Den som vandrar i rättfärdighet
    och talar vad rätt är,
den som föraktar det som vinns genom förtryck
och som avhåller sina händer från att ta mutor,
den som stoppar till sina öron
    för att inte höra om blodsgärningar
och sluter sina ögon för att inte se det onda,
¹⁶ han skall bo på höjderna,
    klippfästen skall vara hans värn.
Sitt bröd skall han få,
    vatten skall aldrig fattas honom.

¹⁷ En kung i sin skönhet skall dina ögon se,
de skall blicka ut över ett vidsträckt land.
¹⁸ Då skall ditt hjärta tänka tillbaka
    på förskräckelsens tid:
"Var är nu skrivarna,
    var är skatteindrivarna,
var är de som räknade tornen?"
¹⁹ Du slipper då se det vildsinta folket,
folket med obegripligt språk
    som ingen kunde förstå,
vars stammande tungomål
    ingen kunde tyda.

²⁰ Se på Sion, våra högtiders stad!
    Dina ögon skall skåda Jerusalem,
en säker boning,
    ett tält som inte flyttas bort.
Dess tältpinnar skall aldrig ryckas upp,
och av dess tältlinor skall ingen enda brista.
²¹ Ty där skall Herren vara i sitt majestät.
Han skall vara för oss
    som floder och breda strömmar.
Inget skepp med åror skall där gå fram,
inget mäktigt skepp färdas däröver.
²² Ty Herren är vår domare.
    Herren är vår lagstiftare.
Herren är vår konung.
    Han är den som frälsar oss.
²³ Dina tåg hänger slaka,
    de håller inte masten stadig,
seglet är inte spänt.
    Då skall mycket rövat gods utskiftas,
även de lama skall då ta byte.
²⁴ Och ingen av invånarna skall säga: "Jag är sjuk."
Folket som bor där
    har fått sin synd förlåten.