Add parallel Print Page Options

29 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

Jobs sista tal

29 Job fortsatte sitt tal:

Jag längtar tillbaka till månader som gått,
    när Gud vakade över mig,
när hans lampa sken över mig,
    när jag vandrade i hans ljus genom mörkret,
när jag var i min krafts tid,
    när Guds vänskap fanns i mitt hus,
när den Väldige alltid var med mig,
    när mina barn fanns runt omkring mig
när jag vadade i grädde,
    och ur klippan rann floder av olja fram åt mig.

På den tiden när jag gick ut till stadsporten
    och intog min plats på torget,
såg de yngre mig och gick åt sidan,
    och de äldre reste sig av respekt för mig.
Furstar valde att inte yttra sig
    och satte handen för munnen.
10 Furstarnas röst tystnade,
    och deras tunga fastnade i gommen.
11 Alla som lyssnade till mig talade väl om mig,
    alla som hörde mig stämde in i vad jag sa,
12 för jag räddade den fattige som ropade,
    och den faderlöse, som inte hade någon som hjälpte.
13 Den döende välsignade mig,
    och jag fick änkan att sjunga av glädje.
14 Rättfärdigheten var den dräkt jag tog på mig,
    och rättvisan min mantel och huvudbonad.
15 Jag var den blindes ögon
    och den lames fötter.
16 Jag var en far för de fattiga
    och tog mig an den okändes sak.
17 Jag krossade käkarna på illgärningsmannen
    och ryckte rovet från hans tänder.

18 Jag tänkte:
    ”Jag ska dö stilla och lugnt i mitt eget bo,
mina dagar ska bli många som sandkornen.
19     Min rot når till vatten,
nattens dagg vilar på mina grenar.
20     Min ära förnyas,
och bågen i min hand förblir ny.”

21 Förväntansfullt lyssnade man till mig då,
    väntade tyst på mina råd.
22 När jag hade sagt mitt hade ingen något att tillägga,
    för mina ord föll väl för dem.
23 De väntade på mig som på regn
    och drack törstigt in varje ord som vårregn.
24 När jag log mot dem,
    trodde de det knappt,
men när mitt ansikte lyste
    fick de nytt mod.[a]
25 Jag valde en väg åt dem
    och satt som deras hövding.
Jag levde som en kung bland sina trupper
    och var som en tröstare för dem som sörjde.

Footnotes

  1. 29:24 Grundtextens innebörd är osäker.